Garnacha
äger rödvinsvärlden
I torrt och blåsigt klimat på mager och stenig mark trivs Garnacha som bäst. Den mörkblå druvan levererar fina, fruktiga röda viner med stor koncentration och hög alkoholhalt. Garnacha är världens mest odlade rödvinsdruva och växer i princip överallt där blå druvor trivs. I norra Spanien – i distrikten Aragonien, Katalonien, Navarra och Rioja är odlingarna omfattande. Här används Garnacha vanligtvis för att skapa balanserade cuvéer med andra druvor som Syrah eller lokala sorter.
Det görs även viner på enbart Garnacha och ett bra exempel är Ramiro Garnacha från Aragonien. Förr kallade spanjorerna druvan för Tinta Aragonés, vilket styrker att ursprunget faktiskt skulle kunna vara just Aragonien. Härifrån spreds den förmodligen redan under tidig medeltid över till Languedoc och Rhônedalen i södra Frankrike, där den i dag kallas Grenache eller Grenache Noir.
Den sent mognande druvans höga alkoholhalt och fina fruktighet gör den populär bland vinmakare som gärna använder den för att balansera de tuffare smaker som exempelvis Syrah och Merlot bjuder på. Viner från södra Rhônedalen, och då speciellt Chateauneuf-du-Pape och angränsande kommuner, innehåller ofta en stor andel Grenache. Viner gjorda på enbart Grenache/Garnacha har ofta dofter med inslag av mörka bär och örter och smaken kännetecknas av stor fruktighet. Men de mognar ofta snabbt och de vinner inte på någon längre lagring.
Druvan är också en utmärkt bas för smakrika roséviner och i kommunerna Banyuls och Maury i Languedoc-Roussillon används den till vin doux naturel, de berömda starkvinerna.
Tempranillo
Spaniens stolthet
Tempranillo är en mångsidig druva. Ibland ger den viner som är lätta och friska, men oftast blir de mustiga och kryddiga. Den blandas ofta med andra druvor, samtidigt som den kan ge viner av hög klass även på egen hand. Tempranillo är Spaniens stolthet, men odlas även i Portugal och är en viktig druva i många portviner. Tempranillo är den viktigaste druvan i Spaniens mellersta och nordliga vindistrikt. I Rioja i norr växer den på 57 procent av vinarealen och totalt i landet odlas den på 34 000 hektar. Den har relativt låg syra, vilket gör att vinerna kan tappa sin fruktighet och fräschör redan efter några år. Därför blandar vinmakarna ofta Tempranillo med exempelvis Garnacha eller Graciano, som kan lagras betydligt längre.
Ett Tempranillovin är ofta riktigt mörkt och vissa påminner mer eller mindre om bläck. Det har vanligtvis en angenäm fruktighet i doften, många gånger med inslag av färska örtkryddor. Körsbär, hallon och björnbär går ofta att känna igen i doftpaletten och de fatlagrade vinerna präglas vanligtvis av en läcker vaniljdoft. Ibland kan Tempranillo ha vissa doftinslag av kaffe och choklad. Smaken är bärig och fruktig med inslag av jordgubbar, björnbär, körsbär och hallon. Självklart går också vaniljtonen igen i smaken på de fatlagrade vinerna.
Antagligen härstammar Tempranillo från Rioja, även om ingen vet säkert. Den har troligen fått sitt namn från temprana, som betyder tidig på spanska, därför att den vanligtvis mognar i slutet av september, vilket är några veckor tidigare än övriga druvor.
Vissa vinhistoriker hävdar att Tempranillo egentligen är en varietet av Pinot Noir eller Cabernet Franc och att de första vinrankorna togs med från Frankrike till Spanien av pilgrimer som gick den välkända vandringsleden till Santiago de Compostela.
Precis som andra druvor har Tempranillo många olika namn beroende var den odlas. I Katalonien är namnet Ull de Llebre, i Kastilien-La Mancha heter den Cencibel. Den kallas även Tinto Fino, Tinto del Pais och Tinta de Toro och i Portugal går den mest under namnet Tinto Roriz. Druvan är för övrigt en av de mycket få spanska varieteter som odlas i Portugal.
Nebbiolo
norditaliensk raritet med spännande historia
Nebbiolo är en av världens främsta rödvinsdruvor, men den odlas i princip bara i ett avgränsat område i Piemonte i Italien. Vinerna, som passar perfekt till det kraftiga norditalienska köket, är smakrika, eleganta och alkoholstarka. Namnet Nebbiolo kommer troligen från nebbia, det italienska ordet för dimma. När druvorna plockas i oktober drar ofta tjocka morgondimmor in över vinodlingarna från Tanaroflodens dalgång. Den kan också ha fått sitt namn från Nobile (förnäm).
Ingen vet helt säkert, eftersom Nebbiolo förmodligen har odlats sedan romartiden i det mjukt kulliga landskapet runt tryffelstaden Alba, söder om Turin. Redan i början på 1500-talet förekommer en druva med namnet Nebiolium i skrifter från kommunen La Morra. Lokala historiker hävdar att romarna helt säkert odlade druvan och till och med försökte ge andra, enklare viner Nebbiolokaraktär genom att tjära fatens insidor.
De allra främsta Nebbiolovinerna kommer från vinbyarna Barolo, söder om Alba, och Barbaresco, norr om Alba. Barolovinerna, som anses vara av högst kvalitet, representerar druvans bästa egenskaper och är både kraftiga, eleganta och mycket lagringsdugliga.
Baroloområdet består av elva kommuner, som tillsammans har omkring 1 300 hektar vinodlingar. Det är dock bara fem av dem som har de allra bästa lägena: La Morra, Castiglione Faletto, Serralunga d’Alba, Monforte d’Alba och Barolo.
De unga vinerna är mycket tanninrika och kärva, vilket gör dem nästan odrickbara, men med tiden utvecklas en fantastisk smakpalett med inslag av tryffel, rosor, hallon, lakrits, vanilj, te och kryddor.
Från början användes Nebbiolo till söta viner, eftersom det mest var sådana viner som äldre tiders vinkonsumenter föredrog.
Det första torra Nebbiolovinet kom till på initiativ av greve Camillo Benso di Cavour (1810–1861) på vingodset Grinzane utanför Alba. Han är annars mest känd som den politiker som gick i spetsen för det italienska rikets enande.
Omkring 1850 gav Benso di Cavour och hans granne markisinnan Guiletta Faletti den franske vinmakaren Louis Oudart i uppdrag att utveckla ett torrt rött vin av hög klass. Resultatet blev lyckat och tack vare grevens goda kontakter med adeln och furstendömet Savoyen blev Barolovinet snart en succé. Redan 1896 ansågs det vara Italiens främsta vin.
I dag görs Barolo i två stilar. Den traditionella stilen är tanninrik och inte så fruktig. Den kräver lång lagring innan den kan drickas. Viner i den nya, moderna stilen är fruktigare och mindre rika på tanniner och kan därmed drickas tidigare.
Unga vinstockar används i Barolo och Barbaresco till framställning av Nebbiolo d’Alba eller Nebbiolo Langhe, enklare viner som är konsumtionsfärdiga året efter att druvorna skördats.
Nebbiolo odlas uteslutande på sydsluttningar eftersom den annars inte skulle mogna. Klara dagar syns snötäckta alper på håll från vinodlingarna och området är förhållandevis svalt för att vara i Italien. Vintrarna kan vara stränga och somrarna blir oftast inte så heta som längre söder ut, vilket är perfekt för de relativt små Nebbiolodruvorna.
Totalt odlas Nebbiolo på lite drygt 5 000 hektar i Piemonte och i Valtellina i grannregionen Lombardiet. Den trivs i princip inte någon annanstans och odlingsförsök i till exempel USA och Uruguay har inte blivit speciellt lyckade.
Cabernet Sauvignon
trivs överallt
Cabernet Sauvignon har nästan alltid samma smak, oavsett var i världen den produceras. Den trivs problemfritt överallt och odlingsarealerna växer stadigt. Precis som många andra druvor är Cabernet Sauvignon mycket gammal och exakt varifrån den härstammar är det egentligen ingen som vet. Föregångarna till druvan har funnits i Bordeaux i sydvästra Frankrike så länge det funnits vinodling i området och kanske var det romarna som hade med sig de första sticklingarna.
I dag är Cabernet Sauvignon förmodligen världens mest kända blå druva och odlas på inte mindre än cirka 240 000 hektar runt om i världen, varav 51 000 hektar i Frankrike. Den dominerar på de väldränerade grushaltiga jordarna i Medoc och är mycket stor även i Graves, Pomerol och Saint Emilion samt vissa områden i Loire. I övrigt finns druvan i över hälften av alla vinodlande departement i Frankrike.
Den ger ett kraftigt vin med kryddiga aromer, vanligtvis med inslag av svarta vinbär, kryddor, kaffe, cederträ, läder, paprika och ibland även bläck. Vinerna är mörkröda med hög tanninhalt, de mognar långsamt och kan lagras länge. En gammal tumregel i Bordeaux är att man inte ska korka upp flaskorna förrän de blivit minst tio år gamla.
Cabernet Sauvignon trivs av naturen bra tillsammans med ek, vilket gör att de flesta producenter i Bordeaux låter vinerna mogna i Barriques, små ekfat på 225 liter. Oftast är fatlagringen 18 eller 24 månader innan vinerna tappas på flaska.
Cabernet Sauvignon är ansedd som en av de mest tåliga druvorna och är följaktligen populär i de fl esta vinländer jorden runt. Den är vanlig i Sydamerika och kan anses vara ryggraden i Chiles vinproduktion, där den står för omkring en fjärdedel av allt rött vin. Vinodlingarna är till största delen uppbyggda av sticklingar från oympade rankor som härstammar från Bordeaux, i många fall från tiden före vinlusens härjningar på 1800-talet.
En chilensk Cabernet Sauvignon är något fruktigare än en europeisk och har ofta russinliknande toner i doft och smak. Den har ofta en spännande antydan till sötma, som den europeiska saknar.
Merlot
den lilla koltrasten
Merlot är en av världens mest odlade druvor. Den växer på stora arealer i till exempel Bordeaux, norra Italien, Östeuropa, USA och Latinamerika. Men överallt får den stå i skuggan av Cabernet Sauvignon, som sedan länge anses vara nummer ett i vingårdarna.
Merlot har sitt ursprung i Bordeaux och omnämns första gången i slutet av 1700-talet. Hur druvan fått sitt namn är höljt i dunkel, men Merlot betyder ”liten koltrast” på traktens dialekt, vilket skulle kunna bero på att koltrasten föredrar Merlot framför andra druvor och att fågelns färg påminner om druvans.
I dag odlas Merlot på cirka 40 000 hektar i Bordeaux. Den trivs mycket bra i regionens svala lerjordar, speciellt i Saint-Émilion och Pomerol.
Druvan ger ett fruktigt, sammetslent och fylligt vin. Garvsyran är betydligt lägre i Merlot än i andra blå druvor, vilket i varmare klimat kan resultera i viner med väldigt låg halt av syra. I Bordeaux är det ovanligt med viner som är framställda endast på Merlot, eftersom de flesta vinhus av tradition framställer sina viner av flera druvsorter. Ofta blandas Merlot med Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc.
Merlot är mycket populär i Italien, där den odlas i 14 av 20 vindistrikt, då framför allt i Friulien i nordöst och i Veneto vid Gardasjön samt i Trentino i norr. I Friulien finns till och med Strada del Merlot, en omtyckt turistled utmed floden Isonzo. I Toskana och Umbrien har intresset för druvan ökat de senaste åren och där produceras nu Merlotviner av högsta klass.
Längre österut är Merlot omtyckt sedan länge. Den odlas i stor omfattning i Slovenien och Kroatien, allra mest på halvön Istrien, där syrahalten kan hållas hög, vilket är viktigt för att få fram viner med smak och karaktär. I Ungern odlas Merlot framför allt i Eger. Där blandas den med druvor som Kékfrankos och Oporto och exporteras som tjurblod, Egri Bikavér, distriktets välkända kraftiga vin. Merlot förekommer även i Rumänien och i Bulgarien är druvan den mest odlade.
Medan Merlot nästan inte alls finns i Spanien och Portugal, odlas den gärna i Latinamerika.
Shiraz
var först
Shiraz är världens äldsta druvsort. Den har sitt ursprung i Mellanöstern och har förmodligen fått sitt namn efter staden Shiraz i sydöstra Iran. Hur det gick till är inte klarlagt, men så småningom hittade druvan vägen till Rhônedalen i Frankrike, där den går under namnet Syrah.
Kanske kom den till Marseille med Fenicierna, som ett par tusen år före Kristus var östra Medelhavets ledande handelsmän och kolonisatörer. Främsta beviset för detta är grekiska amforor som grävts fram i Tain-l’Hermitage, den lilla stad som är centralort för de världsberömda Hermitagevinerna. En annan teori går ut på att romerska legionärer hade med sig rankan från Egypten via Syracusa och planterade den i Gallien under den romerska ockupationen.
Syrah anses vara den bästa druvan i Rhône, där den ger ett mörkrött, kraftigt och långlivat vin med mycket tanniner. Terrasserna med söderläge ovanför Tain-l’Hermitage, som till mesta delen består av granit täckt med skiffer och gnejs, är perfekta för Syrah. Mistralvinden från Medelhavet hjälper dessutom till att svalka druvorna.
Vinrankan knoppas tidigt på sommaren och blomningstiden är en besvärlig fas eftersom det ofta blir omslag i vädret. Druvorna, som är små med tjocka skal, har lätt att lossna från rankan och då kan stora delar av skörden spolieras. Men är vädret gynnsamt kan Syrah skördas tidigt och odlarna slipper då riskera att druvorna försämras av ostadigt höstväder.
Syrahviner kräver relativt lång lagring på ekfat efter det att druvmusten fått jäsa länge och svalt. Smaken blir då pepprig med tydliga inslag av hallon, blåbär, björnbär, svarta vinbär, vilda örter och ibland även läder, tjära och bränt gummi.
Det är också viktigt att vinodlaren, precis som i Rhônedalen, väljer läge med stor omsorg och begränsar avkastningen, annars finns risken att resultatet blir ett mindre välsmakande och oxiderat vin som få vill dricka.
Druvans ankomst till Australien är betydligt lättare att fastställa: den var sannolikt med bland de 400 sticklingar som botanisten James Busby samlade in under en resa i Europa 1832. Scyras, som den kallades till en början down under, visade sig trivas alldeles utmärkt och några år senare omnämndes den för första gången i facklitteraturen.
I Australien är Shiraz en av de ledande druvorna och odlas på omkring 7 000 hektar, främst i South Australia och New South Wales. Under de senaste åren har druvan till och med fått något av en renässans bland australiensiska vinmakare.
Malbec
en av de bästa
Malbec, som anses vara en av de bästa rödvinsdruvorna, är en av de tre mest odlade druvorna Argentina och täcker i dag omkring 30.0 00 hektar.
Enligt den välrenommerade franske önologen Michel Rolland finns det inget land som får fram så bra Malbecviner som just Argentina. Kombinationen av rätt jordmån och klimat gör att vinet blir mycket bättre där än någon annanstans.
Malbec finns även i övriga Latinamerika, Nordamerika, Australien och i Europa, men då under andra namn. I Bordeaux heter den beroende på område Cot, Noir de Pressac, Medoc Noir eller Auxerrois. I andra franska vinområden kan den dyka upp som Cahors, Pied Rouge, Jacobain eller Grifforin.
Den vackert mörkblå druvan ger ett intensivt vin med en mycket mörk färg som påminner om svartvinbärssaft. Doften är oftast stor och fruktig med inslag av lakrits, cederträ, choklad och just svartavinbär, ibland även björnbär, mörka körsbär, blåbär och tobak. Smaken är ung och oftast lite eldig med bra längd och låg syra.
Ofta blandas Malbec med andra viner, mest Merlot och Cabernet Sauvignon.
Ett Malbecvin, som åldras utmärkt och kan lagras i flera år, passar utomordentligt bra till de flesta kötträtter, anka/gås, starka hårdostar och mustiga höstgrytor.
Sémillon
bäst med ädelröta
Utan ädelröta skulle Sémillon inte ha varit mer än en grön vindruva bland många andra. Men tack vare dess tunna skal angrips den lätt av botrytissvampen och ger vita, söta viner i världsklass. Sémillon trivs mycket bra i sydvästra Frankrike och är den viktigaste druvan i ädelsöta viner från Bordeauxområden som Sauternes och Graves. Den blandas för det mesta med Sauvignon Blanc, som med sin syra balanserar den betydligt mindre syrliga Sémillon. Många vinmakare föredrar dessutom att tillsätta den kryddiga Muscadelle i sina viner.
Sémillon är tacksam att odla och ger stor avkastning, men det gäller att vinodlarna är tuffa vid gallringen, annars blir fräschören och syranivåerna lätt lidande. Vinerna från Bordeaux får en angenäm, koncentrerad sötma i kombination med hög syra, doft av exotiska frukter och honung. Den typiska doften kommer från de estrar (doftämnen) som bildas i druvor som angrips av botrytis. Det finns även torra Sémillonviner, men de kommer huvudsakligen från Australien. Druvan odlas även i länder som Chile, Argentina, Sydafrika, Israel och USA, men förekommer där oftast i söta viner.
Gewurztraminer
kungen av Alsace
Hade Carl Michael Bellman möjligen diktat om vitt vin och pimpinella i någon av sina epistlar, hade han förmodligen sjungit sin lov till Gewurztraminer. Det brukar sägas att denna druva är lättast att känna igen av alla vindruvor. Kanske på grund av den utmärkande kryddigheten och parfymeringen.
Gewiirz är det tyska ordet för krydda och det stämmer perfekt med druvans karaktär och bukett.
Släktingen Traminer som ger såväl röda, gröna som blå druvor odlades i trakterna av staden Tramin i Sydtyrolen (nuvarande ltalien) så tidigt som på l000 -talet och finns i dag spridd över nästan hela Europa under olika namn: Traminer Aromatico i ltalien, Clevner, Christkindltraube, Rotedel, Rotfranke, Frankisch, Kleinweiner eller Roter Traminer i Tyskland, Roter Nurnberger i Österrike, Tramini i Ungern och Haiden i Schweiz. Druvan finns även i Australien, Nya Zeeland och USA.
I Alsace – i nordöstra Frankrike vid gränsen mot Tyskland – odlas Gewurztraminer mer än någon annanstans. På drygt 2 500 hektar, företrädesvis i Haut-Rhin-området vid städer som Kaysersberg, Riquewihr, Ribeauville och Turckheim, odlas de druvor som ger de mäktigaste Gewurztraminervinerna.
Här får de jäsa fullt ut till kraftiga och imponerande viner som doftar sött och smakar torrt. Det bjuder på en fantastiskt aromatisk palett med inslag av mysk, exotiska frukter som lychee och mango, rosor och petroleum. Smaken är kraftigt kryddig med bra längd och balanseras av låg syra. Det rikliga färgämnet i druvans skal ger ett vin med mellangul ton som ibland har nyans av persika. Hög alkoholhalt, ofta upp till 14 volymprocent, tillsammans med låg syra är också kännetecknande för Gewurztraminer.
En Gewurztraminer passar utmärkt till smakrika Alsacekorvar och den krämiga osten från Munster, men givetvis också till fiskrätter, lättare kötträtter, desserter eller som aperitif.
Chardonnay
smörig världserövrare
Chardonnay är det senaste årtiondets trenddruva. Vinerna gör succé jorden runt, den är lätt att odla och vinmakarna älskar att arbeta med den. Chardonnay är dessutom den enda tillåtna gröna druvan i Champagne. Bourgogne i sydöstra Frankrike är det europeiska urhemmet för Chardonnay och de flesta vita bourgogner görs nästan enbart av den fruktiga och energirika druvan. Den är kraftig av naturen och i flera områden, bland annat i Champagne, planteras rankorna extra tätt för att bladbildningen ska reduceras. Lövverket på en fritt växande ranka breder annars snabbt ut sig på bekostnad av druvornas storlek och kvalitet.
Ursprunget är inte klarlagt, men såväl syrier som libaneser anser att det var där som druvan först odlades och att korsfarare kan ha tagit med sig sticklingar till Europa. Det odlas en hel del Chardonnay även i Libanon, där druvan går under namnet Meroué och vinerna påminner mycket om Bourgogne.
Vinbönderna uppskattar Chardonnay eftersom den är lättodlad, ger stor avkastning och producerar relativt mycket socker, vilket ger viner med högre alkoholhalt än andra druvor.
En av de få nackdelarna är att den knoppas tidigt och därmed blir känslig för frost. Odlarna i Bourgognes granndistrikt Chablis, där Chardonnay också är en av de viktigaste druvorna, har haft många sömnlösa nätter på senvåren och försommaren när termometern börjat närma sig nollan. Men den till synes udda metoden att med hjälp av sprinklersystem bespruta rankorna med vatten som skapar ett skyddande ishölje på knopparna, fungerar mycket bra. Den gamla metoden med stora kaminer i de frostkänsligaste partierna av odlingarna praktiseras också.
Om odlarna är förtjusta i Chardonnay är förmodligen vinmakarna än mer förtjusta. Det brukar sägas att det är svårt, om än inte omöjligt, att göra dåligt vin av druvan. Vinmakare kan ofta ”forma” Chardonnay i olika smak- och kvalitetsriktningar och druvan påverkas tydligt av jordmån och klimat i det område den växer.
Chardonnay är den gröna druva som passar bäst att lagra på ekfat. Fatlagringen tillför vinet finstämda aromer av gräddkola, rök, vanilj, våffla och rostat bröd.
Den är den enda gröna druvsorten som får odlas i Champagnedistriktet enligt franska vinlagen. Chardonnay står oftast för en tredjedel av druvsammansättningen tillsammans med de blå Pinot Noir och Pinot Meunier. Blancs de Blancs (vit champagne som framställs av gröna druvor) tillverkas uteslutande av Chardonnay.
Druvan är mycket populär i Italien och Spanien och odlas även i vissa områden i Tyskland, där den blev tillåten att plantera efter en justering av vinlagen 1991. I Norditalien framställs många mousserande viner av Chardonnay.
I övrigt finns Chardonnay i de flesta vinländerna och är särdeles populär bland annat i Kalifornien, där den är en av de viktigaste druvorna tillsammans med Sauvignon Blanc samt på Nya Zeeland där den också odlas i stor omfattning. Utmärkt till fet fisk och ljust kött.
Chardonnay klarar lagring i många år, vilket är ovanligt för de flesta andra torra vita viner. En typisk Chardonnay har ofta en alkoholhalt på minst 13 volymprocent och de ekfatslagrade vinerna är lätta att känna igen på sin typiskt smöriga smak, som gör vinet utmärkt att servera till fet fisk, fågel och ljust kött. Skaldjur och Chardonnay är också en bra kombination.
Riesling
regerar
Med sin eleganta doft, fina syra, fruktighet, mineraler och naturliga sötma ger den lilla gröna rieslingdruvan viner som passar till allt mellan sparris och chokladdesserter. Riesling är sedan lång tid den viktigaste druvan i Tyskland, men den finns även i stor omfattning i Alsace i nordöstra Frankrike, Österrike, Schweiz och Sydtyrolen i Norditalien. På senare år har även vinmakare i Australien och Nya Zeeland kommit med riktigt fina Rieslingviner. Även i Sydafrika, Chile och USA produceras spännande viner med den tyskättade druvan.
Troligtvis härstammar Riesling från det vildvin (vinifera silvestris) som på romartiden och under tidig medeltid växte i skogstrakterna utmed floden Rhen. Den längsta rieslingtraditionen har vinodlarna i Rheingau och vid Mosel, där det finns historiska dokument som nämner Riesling så tidigt som år 1430. Det riktiga genombrottet för druvan kom dock under 1600- och 1700-talen.
Ett typiskt tyskt rieslingvin har blekgul färg med gröna inslag och den mycket tydliga och klara doften domineras av persika, äpple och citrus. I gommen känner man den druvtypiska syran. I högre kvalitetsklasser kan vinerna vara gula eller till och med guldgula. Rieslingviner från karga och steniga skifferjordar, som till exempel sluttningarna vid Mosel, doftar ofta mineral och ibland även flinta.
Överlag har druvan en utmärkt förmåga att ta smak av sitt terroir, det vill säga odlingslägets karakteristiska egenskaper. Vällagrade viner har dessutom en tydlig ton av petroleum med dragning åt bilverkstad.
Tysk Riesling bör helst inte konsumeras förrän något år efter skörden och vinet blir som bäst först efter flera år. Viner av högre kvaliteter, till exempel Auslese, har ofta en enastående lagringspotential och kan lagras i decennier.
Torra tyska rieslingviner passar utomordentligt bra till fisk i alla varianter, kräftor och andra skaldjur, kokt kött, kyckling, sallader och inte minst färsk sparris. De är även utmärkta till sushi och asiatiska rätter, tack vare att syran på ett perfekt sätt balanserar såväl heta kryddor som starka smaker.
Halvtorra viner gifter sig perfekt med pastarätter, färska grönsaker och rökta charkuterier. Halvsöta varianter passar fint till krämiga ostar som exempelvis Brie eller Munster, medan söta varianter av högre kvalitetsklass kan avnjutas till desserter med choklad och även mjölkchoklad med hög kakaohalt samt mörk, fruktig choklad med kakaohalt på 50 till 60 procent.
Rieslingviner av god kvalitet tål att förvaras i öppnad flaska, den kan till och med vara lika god efter en vecka.
Silvaner
upptäck strålande viner
Silvaner är den mest odlade druvan i Franken, regionen i norra delen av Bayern. Med tysk noggrannhet finns det nedtecknat att de första vinrankorna planterades i Castell onsdagen den 6 april 1659. Det var sammanlagt 25 sticklingar som via en mellanhand i en grannby hade hämtats från Österrike. Priset var 8 Schilling och 3 ½ Pfennig, vilket var mer än dubbelt så mycket som sticklingar av andra druvor kostade vid den här tiden. Nutida undersökningar har visat att Silvaner är en korsning mellan Traminer – vanlig druva bland annat i Sydtyrolen – och Österrikisk vit, en i dag nästan helt försvunnen vitvinsdruva som förr var vanlig i alpområdet.
Silvaner är en mångsidig druva och speglar som få andra druvor sitt terroir på ett mycket tydligt sätt. Terroir betyder – kort sagt – hur en druva påverkas av den plats där den växer och hur smak och doft tas upp från just detta område.
Silvaner kan vara ett torrt och lättdrucket sommarvin som är perfekt till sparris och sallader, ett smakrikt, fatlagrat vin som passar bra till kött och fågel eller ett ädelsött dessertvin med lång och angenäm eftersmak. Men det känns alltid lätt igen på de lätt jordiga tonerna och de fina, fruktiga aromerna i kombination med välbalanserad syrlighet.
Sauvignon Blanc
Nya Zeelands krispiga favorit
Sauvignon Blanc står för mer än hälften av Nya Zeelands vinproduktion. De första rankorna planterades i Auckland så sent som i början av1970-talet, men det är först under det senaste decenniet som druvan blivit riktigt populär.
Tidigare var Sauvignon Blanc mest känd som en mixdruva i vita, torra bordeauxer och söta sauternesviner.
Nyzeeländsk Sauvignon Blanc känns igen på sin friskt fruktiga doft och den krispigt syrliga smaken med påfallande tydliga toner av nässelblom, pepparfrukt och gröna krusbär.
Många vinexperter anser att Nya Zeelands Sauvgnon Blanc-viner är de bästa i världen och utan tvekan kan konkurrera med de bästa från Loire.
Vinerna är perfekta till fisk- och skaldjursrätter, till exempel vita fisksorter som ackompanjeras med citrus- eller vitlöksbaserade såser. Men även krispiga sallader och getost gifter sig fint med Sauvignon Blanc. Och tack vare syrligheten passar vinerna även bra till tomater, som har en förmåga att få vita viner att smaka mindre angenämt.